Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Boken jag valt heter Svenska Maffia, den är skriven av Lasse Weirup och Matti Larsen och handlar om hur den organiserade brottsligheten etablerat sig i Sverige under de senaste cirka 30 åren.
Boken inleds väldigt dramatiskt då man får läsa en kidnappad mans tankar när han sitter tillsammans med kidnapparna i en taxi som är på väg utanför staden. Man får leva sig in i hans frustration och rädsla och hur han lever på hoppet av att en polisbil ska komma förbi.
Det är ett litterärt trick som påminner lite om hur Truman Capote skrev om kommissarien Al Deweys tankar i sitt reportage som senare blev boken ”Med kallt blod” (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55)
Journalisterna tar sig en frihet, en bra sådan då boken får en extra dimension. Det blir inte bara fakta på fakta utan man får ta del av känslor och tankar som berör på ett helt annat sätt.

Tyvärr så är det inte ett återkommande tema i boken. Utan efter den actionfyllda inledningen går boken över till att kapitel för kapitel beskriva olika gängs historier. Det negativa är att det kan kännas lite väl platt och boken skulle nog må bra av lite mer spännande partier likt inledningen.
Ämnet är dock kriminalitet så actionnivån känns hög ändå och läsningen blir aldrig tråkig.

Det positiva med att hålla sig enbart till fakta är att boken får en hög sannolikhetsgrad. Det blir som att läsa ett enda långt reportage. Miljöbeskrivningarna tillsammans med personbeskrivningarna håller hög klass och ibland undrar man om samhället verkligen är så mörkt som det framstår i boken.

Journalistiken är modig, de historiska partierna blandas med intervjuer med gängmedlemmar, forna gängmedlemmar, offer och poliser. Från intervjuer med poliser som har ingripit i något av gängkrigen till riktiga tungviktare som Denho Acar, president för Original Gangsters. De blir intressant när man får följa med olika personer på båda sidor av lagen då man får en mer personlig kontakt med gängen och polisens arbete. Man tappar dock personerna efter varje kapitel och får hela tiden lära känna nya personer, det blir väldigt många namn och tyvärr lite rörigt.
Det är journalistisk litteratur, de frångår aldrig riktigt reportageformatet och upplevelsen känns aldrig riktigt skönlitterär. Förutom de gångerna då man får se olika situationer ur olika personers perspektiv, t.ex. när Bandidosledarens lillebror blir mördad efter ett bråk med redan nämnde Denho Acars lillebror. Det blir dock aldrig lika påtagligt som t.ex. John Herseys reportage om Hiroshima (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) eller lika tight skrivet som t.ex. en bok av Jens Lapidus där han likt en svensk James Ellroy bygger upp sina romaner runt ett ex antal huvudpersoner som förr eller senare kommer i kontakt med varandra.

”New journalism” är för mig den mest intressanta grenen av journalistik, visst den behöver tas med en nypa salt ibland men på samma gång är det en av få grenar där det journalistiska språket fortfarande utvecklas. Journalister har där chansen att utveckla sitt personliga språk som jag ibland kan tyckas saknas i de vanliga dagstidningarna. 

Håll blicken kvar i skyn // David R.

Blogginlägg B: Etik i medierna

Det är inte mediernas uppgift att agera som polisens förlängda arm. Jag vet inte om journalistiken skulle kunna skötas helt opartiskt om så var fallet. Det är dock mediernas uppgift att förmedla information. Om den informationen kan skydda allmänheten så tycker jag att det kan, i vissa fall, vara okej att publicera namn, bild eller både och. Det måste dock ske med stor försiktighet.  Man måste ha en säker grund att stå på. Det måste i så fall ske i samröre med polisen som i sin tur måste ha säkra bevis på att den personen som hängs ut är skyldig och att det är ett tyngre brott som ger några års fängelse, som mord eller våldtäkt. I vissa fall kanske man måste bortse från gärningsmannens känslor för att få fast denne. Jag vill återigen fastslå att det måste ske med stor försiktighet.

När det kommer till Engla och Pernillas mördare så gick DN ut med namnet först efter det att Anders Eklund hade erkänt sig skyldig. De bedömde det då som att han med största sannolikhet var skyldig. Som det står i artikeln (http://www.dn.se/kultur-noje/medier-oeniga-om-namnpublicering-1.730408) handlar det om att ge allmänheten mer information som gör att fler fall kan klaras upp.
Stig Hadenius menar på att en tidigare namnpublicering redan efter det första mordet kanske hade kunnat förebygga det andra mordet. Det är svårt att svara på det där. Visst så finns det alltid en möjlighet, men man var inte då säker på att Anders Eklund var den skyldiga.

Ett gammalt ordspråk säger: ”man är oskyldig tills motsatsen har bevisats”. Det är en av grundpelarna i ett demokratiskt och fritt samhälle. Det är även en viktig del av journalistikens pressetik.
(Reporter – En grundbok i journalistik, Björn Häger, sid. 269, ”Höra båda sidor” punkt 14.)
Även SVT:s redaktionschef Morgan Olsson är inne på samma spår. Man gick inte ens ut med namnet efter det att Anders Eklund hade erkänt.
– Principen om att ha en dom före namnpublicering ska man hålla på, sa han till DN.
 Jag tror inte att vi vill ha ett samhälle där individer kan ”hängas ut” på osäkra grunder.
Jan Helin sa i DN:s artikel att det även handlar om vilket samhällsklimat man vill ha.
– Till exempel kan gärningsmannen ha barn.
Svenska Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén var inne på samma sak i SVD:s artikel (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn-oftare_1134415.svd) som handlade om publicering av namn i ett förebyggande syfte. – De anhöriga blir oerhört utsatta. Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman.
Hon är även bestämd med att medierna inte ska sätta sig i polisens och domstolarnas stol. Jag håller med, det är viktigt för journalister att behålla sin opartiskhet för att kunna hålla en god publicistisk sed. 


Svenska Journalistförbundet, där Agneta Lindblom Hulthén som sagt är ordförande, är en del av PON (Pressens Opinionsnämnd) som har till uppgift att de publicistiska reglerna och den goda publicistiska seden följs. (Yttrandefrihet & Tryckfrihet, Anders R Olsson, sid. 208.) Reglerna ska försöka visa på vad en ”god publicistisk ed” är. Reglerna tillhör inte direkt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen utan är mer riktlinjer som drar gränsen något snävare än tryckfrihetsförordningen.
Huvudparagrafen lyder: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”(Yttrandefrihet & Tryckfrihet, Anders R Olsson, sid. 211.) Den goda publicistiska seden ger alltså inga bestämda tillfällen då man ska avstå från att publicera namn, det gör därför den här bedömningen väldigt komplicerad. Och kanske är det meningen att det ska vara komplicerat för att man verkligen ska tänka efter noga innan man publicerar ett namn.

För när ett namn väl är publicerat i ett brottsligt sammanhang är det väldigt svårt att rentvå det namnet även om personen döms fri i rätten.

Ett väldigt känt svenskt exempel är Palme-mordet. Christer Pettersson var först känd i media som ”41-åringen” och ”42”-åringen” men sedan när rättegången startade publicerades namnet och han blev känd över hela Sverige. Det fanns och finns fortfarande starka bevis och vittnesmål om att han var Olof Palmes mördare, han blev först dömd till livstids fängelse i tingsrätten men domen överklagades och Svea hovrätt friade sedanChrister Pettersson från alla anklagelser. Visst exemplet är ganska extremt då Palme-mordet är bland det största som hänt i modern svensk historia och det här är inget försvarstal å Christer Petterssons vägnar utan bara ett exempel på hur länge en sådan stämpel kan leva kvar, då Christer Pettersson var känd som Palmes mördare fram till sin död 2004. (http://svt.se/2.48530/1.545170/christer_pettersson_-_domd_och_friad) 

Den där stämpeln är antagligen väldigt tung för oskyldiga att bära, livsförändrande t.o.m. i vissa fall. Därför är jag glad över att vi i Sverige är ganska restriktiva när det kommer till namnpublicering. Det sista vi vill ha är en pöbel som ska ta lagen i egna händer. Vilket är en risk som finns om namnpubliceringen skulle öka.

Det är svårt att skriva om religion och personers sexuella läggning. Man ska vara väldigt försiktig. Det ska inte framhävas om det saknar betydelse då det kan vara väldigt stötande. (Reporter – En grundbok i journalistik, Björn Häger, sid. 270.)
Boken nämner även att det inte bör göras till huvudsak (om det nu inte är huvudsaken), men att enbart nämna det är en annan sak.

Det är därför lätt att förstå att mordet i Malmö på den homosexuella mannen som utfördes av två islamiska tonåringar, var en svår nöt för medierna att knäcka.

SR:s program ”Medierna” lyfte fram fyra tidningar som hanterade det här på olika sätt.
 1. Sydsvenska Dagbladet. De tog det försiktigt och rapporterade först det sakliga, att ett mord hade begåtts, sen skrev de om de två pojkarnas religion.
2. Aftonbladet. De höll inte tillbaka på informationen utan publicerade alla uppgifter direkt.
3. QX. De var de första som skrev om att det var ett eventuellt hatbrott.
4. Kvällsposten. De beskriver pojkarnas religion och en av pojkarnas ”extremistiska” bloggande som en del av historien för att berätta vilka personerna är. De försöker alltså inte ge ett motiv.

Hade jag själv suttit i den här sitsen hade jag nog följt SVD:s agerande, tagit det försiktigt då åklagaren var noga med att understryka att det inte fanns några bevis om att det rörde sig om ett hatbrott utan att de handlade om mer vardagligare saker. Jag kan tycka att det är okej att nämna pojkarnas religion och mannens sexuella läggning om man är väldigt noga med att understryka att det inte fanns något motiv för hatbrott. På så sätt kan man minska allmänhetens spekulationer.
I det här fallet hade den här historien redan kommit ut på främlingsfientliga bloggar och forum där vilda spekulationer fördes. Bland annat så anklagades SVD för att mörka händelsen.
Aftonbladets Jan Helin intervjuades i programmet och sa bland annat att medierna inte längre har monopol på nyhetsflödet längre då folk kan söka mer information på t.ex. bloggar och forum.

Jag kan därför förstå varför Aftonbladet valde att berätta allt och inte hålla tillbaka på några detaljer; man ville berätta hela historien, lyfta fram all information som den informationsförmedlare som tidningen faktiskt ska vara. Som ett försök att döda spekulationer, men kanske skapade det fler spekulationer i slutändan.

Genom att förmedla all information och inte ” mörka” som t.ex. SVD blev anklagade för så kan tidningen behålla sin trovärdighet. Läsare litar på att de får hela historien.
Och de är bättre att de får informationen därifrån istället för att få den ifrån bloggar och forum då de inte behöver vara opartiska som journalister behöver. Informationen kan vara vinklad utan att läsaren faktiskt vet om det.

Håll blicken kvar i skyn // David R.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Artikel 1:
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6282144
Min första artikel är hämtat från ön i mitt hjärta – Gotland.
Artikeln handlar om en privat förskola i Visby som igen har hamnat i blåsväder. Det framkommer i artikeln att det har varit problem på friskolan under en lång tid.
– Ibland har man inte vetat vem man lämnat barnen till. Det var ny personal hela tiden, säger en förälder som valde att flytta sitt barn innan det här senaste kom fram.
Normalt sett så omfattas inte friskolor av offentlighetsprincipen.
(Reporter – En grundbok i journalistik, Björn Häger, sid. 140)
Men då de har blivit granskade av lärarförbundet (som omfattas av offentlighetsprincipen) vars rapporter är offentliga har journalisten i det här fallet kunnat läsa in sig på det och backat upp historien med faktiska bevis, vilket väger tungt.

Jag kan se två stora faktorer till varför det här blev en så stor nyhet.
1. Det handlar om barn. Oavsett om man är förälder eller inte så ligger det i våra gener att se till att barn ska ha det bra. Det berör oss när vi ser, läser eller hör att barn lever med dåliga förhållanden.
Nu framkommer det dock inte att det är barnen som har problem, utan det är främst personalen som mår dåligt samt föräldrarna som lämnar av sina barn på den nämnda förskolan. Så artikeln kanske inte riktigt är det man tänker sig när man läser rubriken: ”Akut kris på förskola”, det kan ju i princip betyda vad som helst, men instinktivt så börjar (iaf jag) man tänka på barnens situation. Det är i alla fall en rubrik som drar till sig blickar.
(Reporter – En grundbok i journalistik, Björn Häger, sid. 49)

2. Det är en lokal nyhet, vilket innebär att läsaren oftast har nära till nyheten, vilket vi har varit inne på förut. Nyhetsklimatet på Gotland är väldigt milt. Det brukar inte ofta hända stora nyheter, så när det drabbar så många (personal med anhöriga, föräldrar med barn o.s.v.) så blir det oftast en stor nyhet då Visby är en stad på cirka 25.000 invånare, det blir nästan att ”alla känner alla”, vilket betyder att man troligtvis känner eller känner till någon som blivit berörd av den här krisen.
(Att fånga läsaren, P.Alm, E.Eliasson, sid. 25)

Det är inte heller vanligt, varken på Gotland eller i Sverige att förskolepersonal ringer till barnens föräldrar och säger att de måste hämta sina barn. Den gör nyheten icke-normal och därför får den större plats i media då läsare alltid söker sig efter något nytt att läsa, man vill inte läsa om samma gamla saker.
(Reporter – En grundbok i journalistik, Björn Häger, sid. 83-84)


________________________________________________________________

Artikel 2:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7799608.ab
Timingen på den här nyheten är perfekt (givetvis beroende på från vilket håll man ser det ifrån). Vänstern måste ju känna att det här är lite av en medial comeback efter att de i torsdagen debatt i tv4 anklagades, av största rivalen Fredrik Reinfeldt, för att sakna 20 miljarder i sin budget.
(http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7799184.ab)

Artikeln handlar om den 55-årige Annica som lider av akromegali, behöver väl inte gå in på några detaljer men det orsakas av en hjärntumör som får kroppsdelar att växa okontrollerat.

Det hela har orsakat en folkstorm mot den borgliga alliansens reformer hos försäkringskassan och socialtjänsten. ”Henne öde – hans mardröm” lyder rubriken, det är då lätt att se som att det bara är Reinfeldts fel, vem vet det kanske det är, det ska inte jag sitta och sia i. Men man glömmer då lätt att han både har sitt eget parti med sig samt sina allianspartier. Men det är lite så media jobbar, man försöker hitta ett ansikte som står för både den ”onda” och den ”goda” sidan av historien.
Detta får även lite sensation-stämpel med tanke på att Fredrik Reinfeldt är en offentlig person. Det hade inte varit lika kul att läsa nyheten om det hade varit en okänd person på Försäkringskassan eller Socialtjänsten som hade gjort felet. Politiker ska ju alltid vara den ”goda”, någon vi kan lita på, de som sätter normerna i samhället, speciellt nu såhär nära inpå valet.
(Att fånga läsaren, P.Alm, E.Eliasson, sid. 27)

 I och med att politikerna är överallt just nu så påverkar den här nyheten många läsare och på samma gång många potentiella röster, då jag tror att det fortfarande finns många som inte är riktigt säkra på vilka de ska rösta på så är det nog många som besöker aftonbladet, vår boj i media-bukten.
Läsaren känner säkert också en viss närhet till Reinfeldt, han har ju trots allt varit vår statsminister i en mandatperiod nu, även det gör så att vi påverkas mer då han som statsminister ska vara en man av folket. En person man alltid ska kunna vända sig till. En person som alltid ska stå på rätt sida.
(Att fånga läsaren, P.Alm, E.Eliasson, sid. 25)

"Ett offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt". Så lyder nationalencyklopedins formulering av ”Nyhet”. Det är även en av de första meningarna i Björn Hägers bok ”Reporter – En grundbok i journalistik”. Jag finner det speciellt intressant i det här fallet då det varken var Aftonbladet eller SVT (som också skrivit om nyheten) var först med att rapportera om det här, de hade säkerligen inte haft någon aning om innebörden för den civila människan om det inte var för Annicas dotter Emelie Holmquist som skrev om sin mamma på sin blogg. Normalt sett har bloggen bara ett 20-tal läsare. Nu har det blossat upp till över 70000 läsare, 1700 kommentarer och berättelsen spreds sedan vidare till Facebook. Det är ett exempel på hur stort någonting kan bli trots att det diktats ihop i en civilpersons blogg tack vare internet. Det är ett bra sätt för civilpersoner att ge sig in i det offentliga samtalet och påverka.
(Massmedier – Press, radio och tv i den digitala tidsåldern, 9:e upplagan. Hadenius, Weibull, Wadbring. Sid. 127)

”I framtiden kommer var och en att bli känd i 15 minuter”, sa Andy Warhol för många år sedan.
Den framtiden är här nu.

Håll Blicken kvar i skyn // David R.

Hey

provinlägg.


Lorem Ipsum . . .