Blogginlägg B: Etik i medierna

Det är inte mediernas uppgift att agera som polisens förlängda arm. Jag vet inte om journalistiken skulle kunna skötas helt opartiskt om så var fallet. Det är dock mediernas uppgift att förmedla information. Om den informationen kan skydda allmänheten så tycker jag att det kan, i vissa fall, vara okej att publicera namn, bild eller både och. Det måste dock ske med stor försiktighet.  Man måste ha en säker grund att stå på. Det måste i så fall ske i samröre med polisen som i sin tur måste ha säkra bevis på att den personen som hängs ut är skyldig och att det är ett tyngre brott som ger några års fängelse, som mord eller våldtäkt. I vissa fall kanske man måste bortse från gärningsmannens känslor för att få fast denne. Jag vill återigen fastslå att det måste ske med stor försiktighet.

När det kommer till Engla och Pernillas mördare så gick DN ut med namnet först efter det att Anders Eklund hade erkänt sig skyldig. De bedömde det då som att han med största sannolikhet var skyldig. Som det står i artikeln (http://www.dn.se/kultur-noje/medier-oeniga-om-namnpublicering-1.730408) handlar det om att ge allmänheten mer information som gör att fler fall kan klaras upp.
Stig Hadenius menar på att en tidigare namnpublicering redan efter det första mordet kanske hade kunnat förebygga det andra mordet. Det är svårt att svara på det där. Visst så finns det alltid en möjlighet, men man var inte då säker på att Anders Eklund var den skyldiga.

Ett gammalt ordspråk säger: ”man är oskyldig tills motsatsen har bevisats”. Det är en av grundpelarna i ett demokratiskt och fritt samhälle. Det är även en viktig del av journalistikens pressetik.
(Reporter – En grundbok i journalistik, Björn Häger, sid. 269, ”Höra båda sidor” punkt 14.)
Även SVT:s redaktionschef Morgan Olsson är inne på samma spår. Man gick inte ens ut med namnet efter det att Anders Eklund hade erkänt.
– Principen om att ha en dom före namnpublicering ska man hålla på, sa han till DN.
 Jag tror inte att vi vill ha ett samhälle där individer kan ”hängas ut” på osäkra grunder.
Jan Helin sa i DN:s artikel att det även handlar om vilket samhällsklimat man vill ha.
– Till exempel kan gärningsmannen ha barn.
Svenska Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén var inne på samma sak i SVD:s artikel (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn-oftare_1134415.svd) som handlade om publicering av namn i ett förebyggande syfte. – De anhöriga blir oerhört utsatta. Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman.
Hon är även bestämd med att medierna inte ska sätta sig i polisens och domstolarnas stol. Jag håller med, det är viktigt för journalister att behålla sin opartiskhet för att kunna hålla en god publicistisk sed. 


Svenska Journalistförbundet, där Agneta Lindblom Hulthén som sagt är ordförande, är en del av PON (Pressens Opinionsnämnd) som har till uppgift att de publicistiska reglerna och den goda publicistiska seden följs. (Yttrandefrihet & Tryckfrihet, Anders R Olsson, sid. 208.) Reglerna ska försöka visa på vad en ”god publicistisk ed” är. Reglerna tillhör inte direkt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen utan är mer riktlinjer som drar gränsen något snävare än tryckfrihetsförordningen.
Huvudparagrafen lyder: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”(Yttrandefrihet & Tryckfrihet, Anders R Olsson, sid. 211.) Den goda publicistiska seden ger alltså inga bestämda tillfällen då man ska avstå från att publicera namn, det gör därför den här bedömningen väldigt komplicerad. Och kanske är det meningen att det ska vara komplicerat för att man verkligen ska tänka efter noga innan man publicerar ett namn.

För när ett namn väl är publicerat i ett brottsligt sammanhang är det väldigt svårt att rentvå det namnet även om personen döms fri i rätten.

Ett väldigt känt svenskt exempel är Palme-mordet. Christer Pettersson var först känd i media som ”41-åringen” och ”42”-åringen” men sedan när rättegången startade publicerades namnet och han blev känd över hela Sverige. Det fanns och finns fortfarande starka bevis och vittnesmål om att han var Olof Palmes mördare, han blev först dömd till livstids fängelse i tingsrätten men domen överklagades och Svea hovrätt friade sedanChrister Pettersson från alla anklagelser. Visst exemplet är ganska extremt då Palme-mordet är bland det största som hänt i modern svensk historia och det här är inget försvarstal å Christer Petterssons vägnar utan bara ett exempel på hur länge en sådan stämpel kan leva kvar, då Christer Pettersson var känd som Palmes mördare fram till sin död 2004. (http://svt.se/2.48530/1.545170/christer_pettersson_-_domd_och_friad) 

Den där stämpeln är antagligen väldigt tung för oskyldiga att bära, livsförändrande t.o.m. i vissa fall. Därför är jag glad över att vi i Sverige är ganska restriktiva när det kommer till namnpublicering. Det sista vi vill ha är en pöbel som ska ta lagen i egna händer. Vilket är en risk som finns om namnpubliceringen skulle öka.

Det är svårt att skriva om religion och personers sexuella läggning. Man ska vara väldigt försiktig. Det ska inte framhävas om det saknar betydelse då det kan vara väldigt stötande. (Reporter – En grundbok i journalistik, Björn Häger, sid. 270.)
Boken nämner även att det inte bör göras till huvudsak (om det nu inte är huvudsaken), men att enbart nämna det är en annan sak.

Det är därför lätt att förstå att mordet i Malmö på den homosexuella mannen som utfördes av två islamiska tonåringar, var en svår nöt för medierna att knäcka.

SR:s program ”Medierna” lyfte fram fyra tidningar som hanterade det här på olika sätt.
 1. Sydsvenska Dagbladet. De tog det försiktigt och rapporterade först det sakliga, att ett mord hade begåtts, sen skrev de om de två pojkarnas religion.
2. Aftonbladet. De höll inte tillbaka på informationen utan publicerade alla uppgifter direkt.
3. QX. De var de första som skrev om att det var ett eventuellt hatbrott.
4. Kvällsposten. De beskriver pojkarnas religion och en av pojkarnas ”extremistiska” bloggande som en del av historien för att berätta vilka personerna är. De försöker alltså inte ge ett motiv.

Hade jag själv suttit i den här sitsen hade jag nog följt SVD:s agerande, tagit det försiktigt då åklagaren var noga med att understryka att det inte fanns några bevis om att det rörde sig om ett hatbrott utan att de handlade om mer vardagligare saker. Jag kan tycka att det är okej att nämna pojkarnas religion och mannens sexuella läggning om man är väldigt noga med att understryka att det inte fanns något motiv för hatbrott. På så sätt kan man minska allmänhetens spekulationer.
I det här fallet hade den här historien redan kommit ut på främlingsfientliga bloggar och forum där vilda spekulationer fördes. Bland annat så anklagades SVD för att mörka händelsen.
Aftonbladets Jan Helin intervjuades i programmet och sa bland annat att medierna inte längre har monopol på nyhetsflödet längre då folk kan söka mer information på t.ex. bloggar och forum.

Jag kan därför förstå varför Aftonbladet valde att berätta allt och inte hålla tillbaka på några detaljer; man ville berätta hela historien, lyfta fram all information som den informationsförmedlare som tidningen faktiskt ska vara. Som ett försök att döda spekulationer, men kanske skapade det fler spekulationer i slutändan.

Genom att förmedla all information och inte ” mörka” som t.ex. SVD blev anklagade för så kan tidningen behålla sin trovärdighet. Läsare litar på att de får hela historien.
Och de är bättre att de får informationen därifrån istället för att få den ifrån bloggar och forum då de inte behöver vara opartiska som journalister behöver. Informationen kan vara vinklad utan att läsaren faktiskt vet om det.

Håll blicken kvar i skyn // David R.