Boken jag valt heter Svenska Maffia, den är skriven av Lasse Weirup och Matti Larsen och handlar om hur den organiserade brottsligheten etablerat sig i Sverige under de senaste cirka 30 åren.
Boken inleds väldigt dramatiskt då man får läsa en kidnappad mans tankar när han sitter tillsammans med kidnapparna i en taxi som är på väg utanför staden. Man får leva sig in i hans frustration och rädsla och hur han lever på hoppet av att en polisbil ska komma förbi.
Det är ett litterärt trick som påminner lite om hur Truman Capote skrev om kommissarien Al Deweys tankar i sitt reportage som senare blev boken ”Med kallt blod” (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55)
Journalisterna tar sig en frihet, en bra sådan då boken får en extra dimension. Det blir inte bara fakta på fakta utan man får ta del av känslor och tankar som berör på ett helt annat sätt.
Boken inleds väldigt dramatiskt då man får läsa en kidnappad mans tankar när han sitter tillsammans med kidnapparna i en taxi som är på väg utanför staden. Man får leva sig in i hans frustration och rädsla och hur han lever på hoppet av att en polisbil ska komma förbi.
Det är ett litterärt trick som påminner lite om hur Truman Capote skrev om kommissarien Al Deweys tankar i sitt reportage som senare blev boken ”Med kallt blod” (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55)
Journalisterna tar sig en frihet, en bra sådan då boken får en extra dimension. Det blir inte bara fakta på fakta utan man får ta del av känslor och tankar som berör på ett helt annat sätt.
Tyvärr så är det inte ett återkommande tema i boken. Utan efter den actionfyllda inledningen går boken över till att kapitel för kapitel beskriva olika gängs historier. Det negativa är att det kan kännas lite väl platt och boken skulle nog må bra av lite mer spännande partier likt inledningen.
Ämnet är dock kriminalitet så actionnivån känns hög ändå och läsningen blir aldrig tråkig.
Det positiva med att hålla sig enbart till fakta är att boken får en hög sannolikhetsgrad. Det blir som att läsa ett enda långt reportage. Miljöbeskrivningarna tillsammans med personbeskrivningarna håller hög klass och ibland undrar man om samhället verkligen är så mörkt som det framstår i boken.
Journalistiken är modig, de historiska partierna blandas med intervjuer med gängmedlemmar, forna gängmedlemmar, offer och poliser. Från intervjuer med poliser som har ingripit i något av gängkrigen till riktiga tungviktare som Denho Acar, president för Original Gangsters. De blir intressant när man får följa med olika personer på båda sidor av lagen då man får en mer personlig kontakt med gängen och polisens arbete. Man tappar dock personerna efter varje kapitel och får hela tiden lära känna nya personer, det blir väldigt många namn och tyvärr lite rörigt.
Det är journalistisk litteratur, de frångår aldrig riktigt reportageformatet och upplevelsen känns aldrig riktigt skönlitterär. Förutom de gångerna då man får se olika situationer ur olika personers perspektiv, t.ex. när Bandidosledarens lillebror blir mördad efter ett bråk med redan nämnde Denho Acars lillebror. Det blir dock aldrig lika påtagligt som t.ex. John Herseys reportage om Hiroshima (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) eller lika tight skrivet som t.ex. en bok av Jens Lapidus där han likt en svensk James Ellroy bygger upp sina romaner runt ett ex antal huvudpersoner som förr eller senare kommer i kontakt med varandra.
Ämnet är dock kriminalitet så actionnivån känns hög ändå och läsningen blir aldrig tråkig.
Det positiva med att hålla sig enbart till fakta är att boken får en hög sannolikhetsgrad. Det blir som att läsa ett enda långt reportage. Miljöbeskrivningarna tillsammans med personbeskrivningarna håller hög klass och ibland undrar man om samhället verkligen är så mörkt som det framstår i boken.
Journalistiken är modig, de historiska partierna blandas med intervjuer med gängmedlemmar, forna gängmedlemmar, offer och poliser. Från intervjuer med poliser som har ingripit i något av gängkrigen till riktiga tungviktare som Denho Acar, president för Original Gangsters. De blir intressant när man får följa med olika personer på båda sidor av lagen då man får en mer personlig kontakt med gängen och polisens arbete. Man tappar dock personerna efter varje kapitel och får hela tiden lära känna nya personer, det blir väldigt många namn och tyvärr lite rörigt.
Det är journalistisk litteratur, de frångår aldrig riktigt reportageformatet och upplevelsen känns aldrig riktigt skönlitterär. Förutom de gångerna då man får se olika situationer ur olika personers perspektiv, t.ex. när Bandidosledarens lillebror blir mördad efter ett bråk med redan nämnde Denho Acars lillebror. Det blir dock aldrig lika påtagligt som t.ex. John Herseys reportage om Hiroshima (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) eller lika tight skrivet som t.ex. en bok av Jens Lapidus där han likt en svensk James Ellroy bygger upp sina romaner runt ett ex antal huvudpersoner som förr eller senare kommer i kontakt med varandra.
”New journalism” är för mig den mest intressanta grenen av journalistik, visst den behöver tas med en nypa salt ibland men på samma gång är det en av få grenar där det journalistiska språket fortfarande utvecklas. Journalister har där chansen att utveckla sitt personliga språk som jag ibland kan tyckas saknas i de vanliga dagstidningarna.
Håll blicken kvar i skyn // David R.
Denho Acar is still The Big Boss of O.G
SvaraRaderaJag har inte läst boken och blir inte supersugen på att läsa den heller eftersom du skriver att den är rörig och att det är svårt att hålla koll på alla namn.
SvaraRaderaJag tycker det kan vara synd när man inte riktigt går ifrån reportageformatet för det blir inte samma flow i texten som om den är mer skönlitterär. Jag håller med dig om att grenen new journalism är väldigt intressant. Skribenten behöver inte föja den vanliga mallen utan har utrymme att sväva ut och dekorera sitt språk. Jag vill se ännu mer av det i framtiden! / Rebecca